Inkaimperiet, som uppstod på 1400-talet, var det största imperiet i förcolumbianska Amerika och sträckte sig från nuvarande Colombia i norr till centrala Chile i söder. Huvudstaden Cusco låg i Peru, och imperiet omfattade stora delar av Anderna. Inkafolket kallade sitt land Tawantinsuyu, som betyder ”de fyra hörnens land,” eftersom riket var indelat i fyra administrativa regioner.
Inka utvecklade ett avancerat samhälle med imponerande arkitektur, väg- och bevattningssystem och effektiv jordbruksteknik. Deras terrassodlingar och bevattningskanaler är fortfarande i bruk på vissa platser. En av de mest berömda inkastäderna, Machu Picchu, anses vara ett exempel på deras ingenjörskonst och förmåga att anpassa sig till den kuperade terrängen i Anderna.
Inkafolket dyrkade solen, och deras högsta gudom var solguden Inti. Kejsaren, kallad Sapa Inca, ansågs vara en guds representant på jorden. Denna gudomliga status bidrog till kejsarens auktoritet. Inkakulturen hade inte ett skriftsystem men använde knutna snören, kända som quipu, för att registrera information som skatter och jordbruksproduktion.
Trots sitt välorganiserade samhälle föll Inkaimperiet snabbt när den spanska erövraren Francisco Pizarro anlände 1532. Sjukdomar som europeerna förde med sig samt interna konflikter försvagade imperiet, och efter några års kamp föll det under spanjorernas kontroll.