Nu är det valkampanj i Ecuador och särskilt det senate veckan har man haft svårt att undvika lägga märke till detta. Mina första valreflektioner kommer jag att ägna åt den sittande presidenten: Rafael Correa och hans regering. Han valdes till president i Ecuador 2006 i en andra valomgång där han fick tävla mot bananplantagebaronen Novoa . Correas kandidatur vilade på en bred allians kallad Movimiento Alianza País. Denna hade stöd från vänsterpartier bl.a. socialist och kommunistpartierna samt flera sociala rörelser. Under andra valomgången valde även ursprungsfolksrörelsen och deras parti Pachakutik att stödja honom.Han vann med 56,67% av rösterna.

Efter att under flera decennier de sociala rörelserna i Ecuador mobiliserats för att mota olika nyliberala angrepp var de nu trötta på svek och övergrepp mot sina sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter och mot naturen. Därför krävde de nu att den regering som kom till makten med deras stöd skulle se till att ett nytt grundlag skulle formuleras. De var trötta på plåsterlösningar och ville nu från grunden förändra det ecuadorianska samhället. Detta förutsatte bl.a. ett erkännande för Ecuadors plurinationella/mångnationella karaktär som under de 200 år av republikanska regeringar som ersatt kolonialmakten Spanien hade osynliggjorts.

Iom. att Alianza Pais vann påbörjades processen som kallades Medborgarrevolutionen. Denna sägs vara ett led in i Socialismen av XXI århundrandet. Medborgarrevolutionen vilar på tio olika revolutionära axlar; bl.a. en grundlagsrevolution, en ekonomisk revolution, en social revolution, en miljörevolution, kunskapsrevolution, etc.

En av de första regeringsbeslut var att genomföra grundlagsrevolutionen, det vill säga skriva om Grundlagen. Så under 2007 formulerades den nya författningen under breda folkliga deltagandeformer och bred debatt. Liknande process hade nyligen pågått i Bolivia och man drog även lärdom att detta. I Ecuador som haft kontinentens starkaste nationellt täckande ursprungsfolksorganisation CONAIE krävde denna rörelse stor inflytande i formuleringen. Urfolksrörelsen hade tidigare decennier genom massiva mobiliseringar tvingat ett par presidenter som svikit sina löften att avgå så de var definitivt en maktfaktor att räkna med.

En särskilt stor seger för både urfolken och miljörörelsen var därför att Den Nya grundlagen tog vara på ursprungsfolkens kosmovision (världssyn) och värderingar och erkände naturen rättigheter. För första gång efter 500 år av västerländsk dominans och ett människocentrerad (homocentrisk) förhållningssätt till omgivningen, bröts trenden och naturen blev en rättighetssubjekt.

I sin tur var denna syn på naturen en grundläggande byggsten för det nya samhällsparadigmet som grundlagen sade sig vila på, nämnligen en harmonisk relation och respekt för Moder Jord istället för ständigt tillväxt på bekostnad av naturen. Det nya paradigmet kallas på kichuaspråk Sumak Kawsay/Allin Kawsay, Buen Vivir på spanska eller Det Goda Livet på svenska. Äntligen skulle urfolks kunskap och samhällsvisioner, osynligjorda, förföljda och föraktade under 500 år prägla samhällsbygget i regionen.

Men redan under formuleringen av författningen började det uppstå sprickor mellan regeringschefen och ursprungsfolk- samt miljörörelsen. Han visade föga kapacitet att lyssna på rörelsernas idéer, särskilt inom områden som handlade om hushåll av naturresurserna. Kanske berodde detta på hans vita medelklassbakgrund? De 500-år av kolonisering, rasism och klassförakt har nämligen gjort att så att stadsmedelklassen ser ner på folks, i synnerhet på ”indianernas” kunskaper. Eller var det ekonomutbildningen bl.a i USA som hindrade honom att lösgöra sig från ekonomiska dogmer och förstå andra typer av värden än de kvantifierbara?

Efter att man röstat fram den nya författningen var man enligt denna tvungen att anordna ett nytt presidentval. Då vann president Correa igen, denna gång i det första valomgången med 51,99% av rösterna.

Åren har nu gått och sprickan mellan ursprungsfolks- och miljörörelsen har bara blivit större. Regeringen tycks definitivt satsa på tillväxt kosta vad det kosta vill. Även förföljelser mot ursprungsfolksledare och andra vänsteraktivister har förekommit och motsagt den revolutionära diskursen.

Men man kan inte förneka att Medborgarrevolutionen har inneburit intressanta samhällsreformner.Detta t.ex. beträffande utbildningsmöjligheter, hälsovård, arbetslagstiftningen och sociala rättigheter kopplade till tjänster. Även sociala förmåner till de fattigaste och mest behövande, t.ex. funktionshindrade, äldre, barn, etc. Man har även byggt fina vägar, i synnerhet till de platser där det finns strategiska intressen typ olja. Så trots att de rika fortsätter att göra sig rika på de arbetande massornas bekostnad har de nya skatterna bidragit till samhällsomfördelningar.

Landet har även i internationella sammanhang visat värdighet. T.ex. förnyade man inte avtalet med USA kring militärbasen i Manta, något som rörelserna krävt redan under valkampanjen. Ecuador har även haft en rätt så bestämd position gentemot Världsbanken, Internationella Valutafonden, etc. Även landets ställningstagande i utrikespolitiska sammanhang har visat utgå från suveräna beslut och inte bara följt USA:s riktlinjer eller andra mäktiga länders tycke, som senast visade sig till ex. genom att ge Assange asyl.
Men kritikerna påpekar att Medborgarrevolutionen bidrar med reformer som delvis utjämnar de sociala klyftorna men vågar inte seriöst ta itu med de starka ekonomiska intressena. T.ex. väntar småbrukarna ännu på den lovade jordreformen. Regeringen vågar inte göra något åt den snäva jordfördelningen och ser mellan fingrarna på bl.a. bananplantagebaronerna, blomsterbaronerna och andra som sysslar mer jordackumulation.

Även miljöproblemen består och det finns tecken på att de kommer att växa sig ännu större. Landet har lovat bort både mineraler och olja till Kina i utbyte mot lån den fått för att bygga upp infrastruktur. Frågan är vart Det Goda Livet-drömmen tog vägen? Det vinstcentrerade modellen verkar hålla på att bytas ut mot en socio-centrerad modell. Denna omfördelar bättre på det materiella välståndet i samhället, men är likväl människocentrerad och sker fortfarande på bekostnad av naturen…

Själv vägrar jag ge upp hoppet om att sociala samhällsförändringar som inte sker på bekostnad av Moder Jord är möjliga. Under tiden jag resonerar kring detta passerar utanför en bil med högtalare som dånar ”Vi har redan en president!”. Det är sloganet som presidentens valkampanj har.

Kampanjen för att den sittande presidenten skall väljas om har kritiserats för att den använt statsapparatens resurser. Särskilt igår blev jag varse om detta då jag såg en kommunal sopbil med den knallgrönaflaggan med respektive logga som karaktäriserar Allianza País. Hade man beordrat sopgubbarna att sätta flaggan där? eller hade de av eget initiativ och ovetandets om valmyndighetens riktlinjer satt den dit evftersom de identifierar sig med processen? Vem vet? Nu har nedräkningen börjat och många tror att president Correa blir omvald men frågan är om detta sker i första valomgången.