Första natten i Sarayaku störtregnade, därför försenades trummarna och började så sent som kl. fem på morgonen. Denna dag besökte de som tillhörde de olika festcentra varandra med blommor och palmgrenar till rytmen av trumslag och fick chicha av värdinnorna. Kvinnor och män var sminkade med ansiktsmålningar gjorda med huito, en regnskogsfrukt med blå/svartpigment.

De trummande männen hade huvudbonader gjorda av de djuren de hade jagat; främst tukaner, sengångare och en och annan apa. De gick runt i cirkel i en symbolisk energikraftsamlande vandring som skulle bidra till kontakt med Moder Jord. Priosten/festansvarige och hans hedersfölje bestående av frun och äldre släktingar, Sarayaku Regeringsråds ordförande samt Don Sabino Gualinga samfällighets shaman och frun Corina, de trummande männen och vi som satt runt bjöds kontinuerligt på chicha i skålar som gick runt.

Då och då avbröt någon eller några av kvinnorna chicha-utdelningen och med energiska rörelser drog de i någon av de trummande männen för att dansa framför honom med sitt långa utmanande vajande hår. Efter några partnerbyten lämnade de dansgolvet och fortsatte med chicha-utdelningen. Deras initiativförmåga beträffande dansen kommer att vara ett av de starkaste minnen jag kommer att ha från festen. Förutom de dansande kvinnor fanns det fyra vackert utsmyckade ceremoniella dansare med machetes av trä som träde in rytmiskt då och då.

Några av de unga dansande kvinnorna, trummande killar och en av de ceremoniella dansarna fick mig att reflektera kring kulturell mångfald och interkulturalitet när den är som bäst. Det handlade om mestiz-ungdomar, dvs. barn till sarayakubor och européer som med inlevelse levde ut sin regnskogsfolkskultur. Till vardags går de på gymnasier och delar nog andra ”moderna” ungdomars intressen i Sverige, Finland, Belgien eller Quito men nu var de främst sarayakubor. Några av dessa unga är min vän Noemis barn som är uppväxta mellan Sarayaku/Sverige och Finland och talar kichua/svenska/spanska/engelska och kanske även finska?

Själv dansade lite eftersom jag tyckte mest om att titta på. Konsekvensen av detta blev en upprepad chicha-smuttande. Då och då ertappades min ”fuskdrickande” av kvinnorna som bjöd och jag tvingades då ta rejäla klunkar. Turligt nog måste man nog dricka minst en liter chicha per timme för att påverkas så jag klarade mig från berusning men blev riktigt mätt eftersom maniokchicha brukar vara tjock och mättande.

Förutom några fotografer och Sarayakuvänner av diverse nationaliteter kom oförväntat under den första festkvällen en delegation av åtta kichuapersoner från Sani Isla, ett ställe nära Coca i norra Amazonas som idag är hotad av oljeexploatering. De hade åkt i c.a. tre dygn genom olika floder för att besöka Sarayaku. En av dem var släkt till familjen Gualinga som efter många års obefintlig kontakt hade tagit initiativet till resan för att uppleva det omtalade Sarayakus kulturbevarande traditionella fest, samt lära av hur Sarayakus kamp till territoriets försvar.

Tredje festdagen började några yngre killar ta ner de rökta djuren från husets tak för tillagning. Denna dag ordnades även en katolsk mässa som uttryck för interkulturell/andlig synkretism. De fyra festgrupperna sammanstrålade i kyrkan med sina trummor och kvinnorna hade klätt sig finare än tidigare dagar. Prästen höll i mässan på spanska men en del psalmer sjöngs på kichua under ledning av en missionärskvinna. Schamanen satt längst fram mot publiken men bakom prästen. Det fanns även ett brudpar som skulle gifta sig först av prästen och sedan kort av schamanen. Tidigare år hade det tydligen funnits upp till tio brudpar.

Prästens kulturimperialistiska och patriarkala tendenser kom fram. Han talade om ”Pachatata Dios”, ett sätt att ta över/tona ner Moder Jord till förmån för en manlig kristen far/gud och valde apropå giftermålet, ett bibelstycke med kvinnoföraktfullt innehåll som påpekade att ” kvinnan måste lyda mannen då denne är som hennes huvud”! Som tur är varade det katolska inslaget inte mer än en timme av de fyra dagars fest. Det gick t.o.m. så snabbt att jag under den korta processionen efter mässan hann inte uppfatta vilket helgon det handlade om att fira då figuren var helt skymd av blommorna.

Däremot var ett ovanligt inslag att i slutet av mässan tog Sarayaku-regeringsråds ordförande tog hövligt men bestämt över ordet från prästen och höll ett brandtal på kichua. Han talade om vikten av att hålla Sarayaku-kulturen levande. Inte minst vikten av att fortsätta stå emot oljeföretagens intrång, Avslutningsvis uppmanade han att rösta på vänsteroppositions kandidaten Alberto Acosta som skulle besöka Sarayaku senare den dagen. Prästen hann inte eller vågade inte hindra honom. Att under mässan uppmana till politiska ställningstaganden hör inte till ovanligheterna i Latinamerika. Under flera sekler har präster fördömt uppror och manat till lydnad mot överheten och under de senaste decennierna har frihetsteologer tydligt eller fördolt även manat till att göra motstånd mot förtrycket. Det ovanliga nu var att en urfolksledare tog till orda och talade direkt utan att vänta på prästens tillåtelse.

Detta påminde mig om att Sarayaku är en av de första urfolk som efter många års tvist vunnit ett internationellt domstolsfall mot en Stat. 2012 dömde Interamerikanska Domstolen den ecuadorianska staten för diverse brott mot de mänskliga rättigheterna och beordrade denne att ta bort alla minor som oljebolagen lämnat i deras territorier i samband med de sysmiska prospekteringar (något som den ännu inte gjort). Men trots denna seger kan inte Sarayaku slappna av. Allra minst nu då Ecuadors regering nyligen öppnat dörrarna för ytterligare en Oljerunda som innebär att Amazonas erbjuds till de transnationella oljeföretag som genom budgivning får rätt att göra oljeprospekteringar i sydöstra Ecuador, just där Sarayaku ligger.

Efter mässan bildade trumslagarna från de fyra festcentra en stor cirkeln på det grenutsmyckade torg. På så sätt återskapades och vidgades det energialstrande cirkeln som funnits i festhusen. Man valde även nya prioste-par eller ansvariga för nästa fest om tre eller fyra år. Sedan fortsatte de traditionella danserna på torget ett tag för att slutligen gå till Regeringsrådets chicha-bjudning.

Tillbaka i vårt ursprungliga hus fick vi äntligen äta av jaktbytena. Jag fick en mycket mustig soppa med maniokbitar som jag älskar och bitar av någon regnskogsfågel och en bit apa... Bägge smakade främst rökt. Festgrupperna besökte återigen varandra samt fick jakttroféer i de medhavda grytor som ytterligare en reciprocitets stärkande symbol mellan de fyra familjegrupperna.

Själv avstod jag från att besöka de andra festcentra pga. av karnevalkulturen som blivit inslag i festen. Med det menar jag könskriget som går ut på att hälla olika vätskor på varandra. För det mesta handlar det om vatten, i bästa fall rent vatten men allt oftare smutsigt vatten, färgad vatten, etc. I Sarayakus fall hade vattnet ersatts av chicha! Så efter att man blivit bjuden på chicha i huset man besökte, kunde värdarna ”skoja” med att hälla chicha över håret eller helt enkelt bada gästerna i chicha!

Festen skulle avslutas dagen efter med att alla tillsammans skulle gå till floden och lämna tillbaka till Moder Natur alla smyckande skinn man fått ”låna” av djuren under festdagarna. Sista kvällen jag sov i Sarayaku fick jag tack vare oväntade logistiska problem, äran att sova i shamanhuset. Dvs. huset där shamanen behandlar folk som anses vara vaktad av ormen med de fyra huvuden eftersom den ha ingång till undrevärlden! På natten medan jag lyssnade på regnkogens ljud kom jag till insikten om att jag hade förverkligat en stor dröm; att besöka den okuvliga Sarayaku och fortsätta inspireras av de!