Jag vill genom denna blogg dela med mig av personliga betraktelser, reflektioner, frågor och analyser kring den sociala/politiska verkligheten i Latinamerika; en biologisk- och kulturell mångfaldig rik region med mycket dynamiska samhällsprocesser. Med hjälp av mediebevakning, samtal med vänner från folkrörelseorganisationerna, livsberättelser och vittnesmål av kvinnor och män i bysamfälligheter, släktingar, gatuförsäljare, taxichaufförer, etc. vill jag bidra med pusselbitar som kan få oss att förstå bättre den latinamerikanska verkligheten, dess problem och möjligheter. Det kommer självklart att vara min personlig tolkning, präglade av min mångkulturella bakgrund, mina intersektionella klass-, kön och etniska identiteter samt ideologi. Mina texter kommer att innehålla historiska och kulturella inslag som är del av de kollektiva minnena över forna tider.Tyvärr kan jag inte undvika även vittnesmål över gamla och nya övergrepp. Men helst vill jag förmedla hopp och inspirerande framtidsdrömmar. Särskilt de som tar form under namn som Sumak Kawsay, Buen Vivir eller Det Goda Livet. Jag vill även förmedla kampglädje som ger näring till engagemang för rättvisearbete och inspiration som bjuder in flera in i kampen till Moder Jords/Pachamamas försvar!
Sarayaku: en ledstjärna för ursprungsfolken
För fyra dagar sedan satt jag bredvid piloten i ett litet plan och flög över Amazonasregnskogen för att ta mig till Sarayaku en bysamfällighet som jag lärde känna 1991. Sarayaku betyder Majsvatten och jag var bjuden att delta i deras stora fest av min vän, kvinnoledaren Patricia Gualinga som åkte med mig på planet. Denna var för mig en stor ära då denna fest beskrivs av Patricia som "mötespunkten och sammanfattningen av alla våra traditioner, alla våra kvinno och manliga energier och en enda stor hyllning till Moder Jord och Moder Regnskog".
Jag lärde känna den lilla samfälligheten på c.a 1500 personer genom Patricias syster Noemi, då hon under ett tillfälligt besök driven av kärleken kom till Uppsala och bjöds in till att tala om deras perspektiv över de konsekvenserna som erövringen av kontinenten. Inte minst vad den fortsatta intrånget av Amazonas regnskogen hade för dess urinvånare. Evenemanget anordnades inom ledet för den Internationella Kampanjen”500 förtryck och motstånd” som syftade till att lyfta fram de koloniserade folkens perspektiv och inte bara storpotensernas version som förberedde sig för att fira dsk.”upptäckten”1492.
Det var samma år som Sarayakufolket inledde en protestmarsch för att kräva ett officiellt erkännande av deras kollektiva territorier. C.a. 200 kvinnor, män och barn gick till fots de c.a. 450 km. mellan Sarayaku fram till huvudstaden Quito under c.a. en månad dagar. Längst vägen sällade sig urfolksorganisationer från andra nationaliteter som fick protesttåget att växa till 8000 personer och därmed sattes igång en av de stora ursprungsfolksresningarna i Ecuador. Därför kan man säga att det var Sarayaku som gav ett av startskotten i regionen för hela 90-talets intensifierade ursprungsfolkskamp i Latinamerika.
UBV, som vår organisation hette då uppmärksammade 1996 Sarayakus och andra amazonasfolkens kamp mot oljebolagen och förslag på alternativ verksamhet gavs tillkänna genom en broschyr som skrevs av en volontär utplacerad i Puyo. Men det var inte förrän 2004 som vår organisation hörsammade deras bedjan om solidaritet på riktigt. Via e-post och genom Noemí Gualinga som då flyttat till Uppsala fick vi veta om de hot och repressalier från oljeföretagens och regeringstruppernas sida som sedan 2002 militariserat deras territorier.
De ökade trakasserierna hade att göra med att Sarayaku vägrade att släppa in oljeföretagen i sina territorier samt att de 2003 hade vänt sig till Interamerikanska Kommissionen. Sarayaku åberopade att oljeprospekteringarnas intrång var olagliga och hotade deras ekonomsika, sociala och kulturella mänskliga rättigheter. Det var då vår förening inledde sin första solidaritetskampanj.
Patricia besökte då Sverige som representant för Sarayaku och tillsammans åkte vi till flera orter för att berätta om deras kamp. Hon berättade om oljeföretagens framfart, inte minst om de skador de orsakat i Lago Agrio i norra Ecuador. Där hade Texaco/Chevron exploaterat olja från 70-talet och förgiftat marken och vattnet för mer än 100 000 människor som idag led av extremt höga cancerfrekvens. Patricia berättade även hur Sarayaku, inte minst dess kvinnor organiserat det fredliga motståndet och utvecklat ett internationellt nätverks- och medialt arbete. Men inte minst imponerande var berättelserna om deras interna demokratiska organisering genom ett Regeringsråd och diverse descentraliserade instanser som designade alternativa utvecklingsvägar, alternativt utbildning, etc. Det var då som min enorma respekt för Sarayakufolkets kamp växte fram och fick mig att påverka så att vår organisation som småningom skulle börja stötta kvinnornas organisationsförstärkande verksamhet.
Nu, mer än 21 år efter att jag hört talas om de fick jag äntligen chans att komma till Sarayaku och min spänning ökade ju närmare jag kom!
Strax efter att vi landat hörde jag festtrummorna som sedan skulle spela nästan oavbrutet under de tre dygn jag var där. Jag bodde hos familjen Gualinga, vid ett av de fyra festepicentrum i samfällighetsfesten. Mina värdinnors bror var priosten, dvs. festansvarig som tillsammans med minst tre dussin medhjälpare skulle se till att vi vare sig törstade, hungrade eller saknade den traditionella trumningen i bakgrunden. Festlokalen var ett vackert ovalt formad hus utan väggar gjort av naturmaterial från regnskogen. Bredvid denna lokal fanns ytterligare ett hustak över mer än trettio stora kärl av keramik med manioköl eller chicha. Denna hade tuggats fram för att jäsa av medhjälparkvinnorna. Bredvid fanns flera dussin vackert utsmyckade mindre keramik kärl. Både keramikskålen och chichan var resultat av minst femton dagars arbete och kvinnornas bidrag till festen.
De manliga jägarna hade varit borta i 11 dagar och kommit till Sarayaku dagen innan vår ankomst. Deras jaktresultat hängde nu från taket... det var mer än 200 smådjur av diverse slag: apor, skogsfåglar, stora och små fiskar, etc. Dessa hade rökts redan i regnskogen så de såg ut som förkolnade statyer. Störst intryck på mig gjorde de döda aporna, troligtvist på grund av att det är lättare att identifiera sig med de på grund av vår släktskap med dem. Men jag var inte den som kunde döma jakten då jag till vardags lever en livsstil som till vardags orsakar desto fler naturoffer i regnskogen än vad denna fest vartannat år gör. Jag var dock glad över att inte vara vegetarian eller ha sällskap av vegetarianska vänner. Men det var nog Sarayakuborna med, de hade tydligen tidigare haft erfarenhet av vegetarianers chock och sammanbrott som ovetande om festens karaktär råkat hamna där.
Sarayakuborna resonerade själva kring att festen, som tidigare hållits varje år borde nu kanske hållas endast var tredje eller fjärde år för att inte orsaka så stor påverkan i djurbeståndet. Men samtidigt blev de provocerade över att Miljöministeriets lokala avdelning hade hotat med att eventuellt storma festen och beslagta bytena! Det som upplevdes som provokativt var att samma myndigheter ger frikostiga tillstånd till verksamhet som orsakar oåterkalleliga miljöskador för djur, växter, vatten, människor, etc., nämligen olje- och gruvindustrin.
Dessa var mina intryck under de första upplevelserika dagar i Sarayaku. Imorgon skall jag fortsätta berätta om mina följande äventyr…
Kommentera
Skriv en kommentar