Har nyss kommit tillbaka från Mindo, en liten tropisk ort i den artrika molnregnskogen endast två timmar från Quito. Jag har besökt många molnregnskogar under mitt liv, men blir lika förundrad varje gång över alla olika typer av ormbunkar, epyfiter (växter som lever på träd), klätterväxter, mossor, etc. På samma sätt blir jag lika fascinerad varje gång av nattdjurens konserter och de suveräna symfonierna som fåglarna håller vid gryningen. Molnregnskogar brukar även dra till sig turister, särskilt de som anser sig vara ekoturister. Därför inspirerades jag under återträffen med molnregnskogen till att reflektera lite över turismen som fenomen.

Jag har en hel del erfarenhet av turism. Jag är född i Cusco en av de mest eftertraktade turistmål i Latinamerika. Under min uppväxt har jag sett staden förvandlats till en enorm turistiskt marknadsplats där så gott som allt är till salu. Vår anrika historia, våra myter, andliga ceremonier och heliga platser erbjuds till turisterna och marknadens diktatur ser till att en del av dessa blivit oåtkomliga för vårt eget folk.

Men jag har också varit med om att utveckla urfolkssamfällighetsstyrda ekoturistiska alternativ i södra Chile. Förutom att tillsammans kartlägga mapuchetraditioner, byggnadstekniker, historiska händelser, legender, etc. resonerade vi kring turismens hot och möjligheter samt utvecklade riktlinjer så att samfälligheterna inte skulle överrumplas av turisternas gränslösa krav. Jag har även arbetat flera år som reseledare i Central och Sydamerika och några år som reseproducent i Stockholm. På så sätt har jag haft gott om tillfällen då jag resonerat kring turismens mångfasetterade karaktär med bymedlemmar, kollegor och kusiner som arbetar inom branschen.

På så sätt har mina åsikter kring turismen pendlat mellan bitterhet och tillfredsställelse. Bitterhet eftersom turismen reflekterar tydligt de fortsatta koloniala relationerna mellan den geopolitiska Nord och Syd. Det som inom turistbranschen kallas ”turistsändandeländer” och ”turistmottagandeländer” men egentligen handlar om koloniala länder resp. koloniserade länder. Detta oavsett om man före ordet turism sätter prefix som: ”eko-”,”etno-”,”hållbar-”, etc. Men ibland även tillfredställelse då jag fått chansen att åskåda genuina möten mellan människor från olika världsdelar och kulturer som trots språkbarriärer lyckades komma varandra närmare. Dessa få men dock betydelsefulla erfarenheter har ingett mig hopp om att djupa människomöten är möjliga även i ”turistiska” sammanhang.

Utifrån denna bakgrund har med tiden ökat min irritation över de skarpa gränser som en del drar mellan ”turister” och andra resande grupper. Det vill säga mot den förenklade bilden om att ”turister” är per automatik mindre bildade och automatiskt respektlösa. I kontrast till denna bild byggs upp föreställningen om att ex. vis journalister, biståndsarbetare, praktikanter, MFS-are, resandekursdeltagare, etc. skulle automatiskt vara bättre i resandets politiska korrekthetens hierarki.

Umgänget med alla dessa kategorier resenärer i Syd, har visat mig att vare sig högre utbildning, tjänstekontrakt, statlig finansiering eller ens teoretiskt ideologiska ställningstaganden är garantier för empati och respektfull behandling mot dsk. ”lokalbefolkningen”. Herremannafasoner, arrogans, osynliggörande respektlöst bemötande av människors kunskaper, otacksamhet mot gästvänlighet har tyvärr inte de förtalade ”turisterna” monopol på. Sammanfattningsvist skulle man kunna säga att det handlar om aningslöshet kring den egna maktpositionen och de fördelar den orättvisa globala världsordningen ger de/oss. Inte heller det ytliga och kompulsiva konsumerande av natur- och kulturupplevelser utan respekt för värdlandets natur eller kultur är ”turisterna” förbehållen.

Jag tolkar detta med bakgrund av att det koloniala arvet som tynger oss alla. Både den gemensamma koloniala historien och orättvisa nutida relationer mellan olika världsdelar har gjort att vi sedan barnsben lärt oss att vissa världsdelar, vissa folk, vissa kulturer, vissa typer av kunskaper och medmänniskor med mer pigment är mindre värda än andra. Denna syn är internaliserat hos både de koloniala folken såväl som hos de koloniserade folken som ser sig som mindre värda.

Visserligen anstränger sig vissa turistföretag som den som jag arbetade hos, organisationer och resandeskolor för att skapa gynnsamma förutsättningar så att resorna inte skall vara så ytliga, mötena mindre asymmetriska och att man skall ha haft tid för att reflektera lite mer innan, etc. Men även om dessa förutsättningarna ökar chansen till kvalitativt bättre möten spelar även individernas vilja, självinsikt, medvetande och mognad stor roll med hur de förhåller sig till de medmänniskor och naturmiljöer de möter.

Därför skulle jag numera vilja påstå att gränserna inte har med reseformen att göra. Gränserna mellan Nord/Syd byggs upp/rivs upp allteftersom vi tar oss fram och möter människor och natur i praktiken. Oavsett de uttalade avsikterna/teorierna vid startpunkten är det i praktiken som det kommer att visa sig ifall vi SER människorna runt om oss som jämlikar och därmed behandlar de med respekt. Det är de gånger vi hälsar på folk, tilltalar de som jämlikar, tackar för att de städar vårt sovrum, kör oss i en taxi eller bjuder oss på mat, som vi visar vår människosyn.

Men det handlar även om att visa att vi menar allvar med att värna om planeten/miljön när vi vistas i naturmiljöer och observerar fåglar, insekter, vattenfall, olika typer av löv och mossor, stenar, etc. Även dessa är värda vår respekt och att förundras över världsalltet är det första steget till att vilja bevara och försvara dessa från eventuella hot. Rusar vi bara fram som om vi befann oss i en rulltrappa eller omgivna av död asfalt har vi missat att få kontakt med livet runt om och tittat men inte sett.

Jag som ser mig förutom som resande folkbildare även som en slags guide i både kultur- och naturmiljöer, tänker att det man inte sett på riktigt, lärt känna och lärt sig älska (om än litet) kan man inte helhjärtat och medvetet bidra till att försvara/respektera. Därför ser jag en mening i att erbjuda olika typer av besökare i min kontinent möjligheten att komma närmare våra folk och kulturer, våra miljöer, våra matprodukter och maträtter och ibland inklusive närmare mina politiska fränder, vänner och släktingar. Kanske vill jag trots allt tro att de människor jag öppnar dörrar för vill verkligen vidga sina vyer och komma bort från sin eurocentrism? Jag vill tro att trots att den gemensamma 500-åriga historien av ovilja att SE oss, missförstånd och övergrepp är folk ändå genuint intresserade av andra sätt att se världen på. Eller försöker jag inbilla mig det för att trösta mitt dåliga samvete för att jag lik Malinche* öppnar dörrar till folk som kanske inte är värda det förtroendet?

Jag vill trots allt jag fått se/höra/uppleva av resenärer av olika slag och oavsett vad de väljer att kalla sig fortsätta tro att möten, relationer och dialoger mellan folk från Syd och Nord är möjliga. Men förutom möjliga är de nödvändiga för att vi tillsammans skall kunna råda bot på orättvisorna i världen och för att rädda livet i planeten.

* Malinche=Namn på en urfolkskvinna som ledsagade och tolkade för Mexikos spanska inkräktare. Som delvis förklaring bör man komma ihåg att Malinche tillhörde ett folk som kuvats av aztekerna så hon hade ingen anledning att känna lojalitet mot aztekherrarna. Idag används ordet Malinche för att beteckna förrädare, angivare.